Yrkesarbetare, tjänstemän, underentreprenörer – arbetsledaren Thomas Karlsson, ansvarar för säkerheten i alla led på projekt Sankt Görans sjukhus. Han brinner för arbetsmiljöfrågor och har jobbat i byggbranschen i 35 år. Men egentligen skulle han bli trummis.
– Jag sökte in till det enda musikgymnasiet som fanns på 1980-talet. Vi var 25 som fick provspela. Fem blev antagna. Ingen av dem var jag, säger Thomas.
Det blev tvåårig social linje för Södertäljegrabben istället, och första vardagen efter studenten tog han klivet in i byggbranschen. Det är ett steg han aldrig har ångrat.
Lärling i byggföretag
– Pappa jobbade inom väg- och anläggning och jag blev lärling på hans jobb. Vi jobbade i samma företag i många år och bestämde oss till slut för att inte prata om arbetet på fritiden. Vi var inte alltid överens i jobbfrågor, skrattar Thomas, som arbetat som rörläggare men också hunnit jobba i andra roller, bland annat som lagbas och arbetande förman, på flera olika företag.
Parallellt med arbetet har han alltid varit fackligt engagerad och gått många kurser där han lärt sig lagar och regler. Thomas har också varit huvudskyddsombud i Stockholm.
– Jag har alltid brunnit för allas lika värde, och att alla ska komma hem hela från jobbet. Det har löpt som en röd tråd genom mitt yrkesliv.
Varit rörläggare
Thomas headhuntades till Skanska för 23 år sedan och jobbade som rörläggare fram till 2016. Då utlystes en tjänst som arbetsmiljösamordnare. Tjänsten var som klippt och skuren för Thomas.
– Produktionschefen tyckte att jag skulle söka uppdraget och det gjorde jag. Sedan dess är jag tjänsteman, säger Thomas, som ser stora fördelar med sin bakgrund som yrkesarbetare.
Skapar förtroenden
För att få alla att ta säkerheten på allvar och sträva åt samma håll gäller det att bygga lag. Thomas säger att hans arbete handlar om att SE människan, att prata med honom eller henne.
– Man får vara lite av en människokännare. Det handlar inte bara om handskar och skyddsglasögon. Om man inte mår bra ligger det närmare till hands att strunta i säkerhetsreglerna, säger Thomas.
Människor kan ha problem hemma eller på jobbet, de kan må psykiskt dåligt.
– När jag pratade med en kille som vägrade ha skyddsglasögon visade det sig att han inte såg någonting. Han behövde gå till optikern!
Thomas säger att han ibland får hjälpa sina kollegor att tänka ett steg längre.
– Det viktiga är att prata med människor, att fråga ”hur mår du?” Det är inte så svårt!
Nominerad till pris
Det är just Thomas förmåga att på ett rakt och varmt sätt vara en problemlösare, att hantera svåra frågor och sprida en positiv säkerhetskultur, som gjort att han nominerats till HållNollans arbetsmiljöpris.
– Jag lärde känna Thomas när han kom till Sankt Göranprojektet 2018. Han brinner verkligen för det han gör och det smittar av sig! Han arbetar aktivt för att bygga lag. Han sätter upp regler och ramar och bidrar med mjuka värderingar. Thomas är lite av allas storpappa och tar sig an allt ifrån snickare till juniora arbetsledare och guidar oss genom workshops och säkerhetsgenomgångar, säger produktionschef Christoffer Gelebo, som nominerat Thomas till priset.
Viktigt att skratta
Arbetsglädje är en annan hjärtefråga för Thomas.
– Vi tillbringar minst 40 timmar i veckan på jobbet. Då måste vi ha roligt! Det är viktigt att kunna skratta tillsammans. Eftersom konstellationerna av arbetskompisar blir ny för varje projekt gäller det att trumma ihop gruppen, säger Thomas och återkommer till vikten av att se varje individ och att kommunicera.
Det är inte bara viktigt att ha kul på jobbet. Thomas säger att det är viktigt att ha en rik fritid också.
– Ja, jag brukar påminna en del arbetskompisar om att gå hem och göra annat, istället för att sitta kvar på övertid. Alla behöver rensa hjärnan och ladda batterierna med annat än jobb.
Laddar med musik
Själv tankar Thomas ny energi vid sitt trumset. Musiken har han aldrig släppt och han spelar fortfarande i samma musikkår som han gick med i som 14-åring. Thomas är också med i ett storband och spelar konserter flera gånger om året.
– Spelar man trummor måste man vara här och nu. Det är precis som på jobbet – men ändå något helt annat.