Vid norra landfästet till den nya bron i Slussenområdet breder en skog av stålpålar ut sig. Svetslågor yr bland snöflingorna i januarivinden när smeden Vittali Toma skarvar en tolv meter lång påle, vilken är den tolfte som ska borras fast sedan projektet inleddes.
– Just nu handlar det om pålningsarbete på land och här ska ett trettiotal pålar säkra bron. Resterande sjuttio stycken ska borras ute på Saltsjön från ponton. Det speciella med projektet är att vi använder vatten som drivkraft när vi borrar, istället för luft. Tekniken kommer från gruvindustrin och den minskar risken för sättningar, berättar Andreas Backhammar som är Skanskas blockchef för grundläggningsarbeten.
Pålningsprojektet är ett av de mest komplicerade och omfattande grundläggningsarbetena i Sverige. Det startade i mitten av november 2016 när den första håltagningen skedde i Nils Ericson-slussen vid gamla Skeppsbron. När Skanskas pålningsarbeten i Slussen är klara kommer runt 1700 stycken pålar att ha borrats ner.
I pålningslaget ingår en borrmaskinist, en borrhjälpare som kör laddmaskinen och bistår maskinisten med exempelvis borrstål och högtrycksslang och två smeder.
Så här går pålningen till:
Maskinisten kör en 65 ton tung borr-rigg som är utrustad med högtryckssvivel, borrstål, en vattendriven hammare samt en pilot med hårdmetallstift. Hammaren och piloten driver ned pålröret genom alla jordlager och in i berget.
– Till skillnad mot 1935 års anläggning och andra grundläggningsarbeten vid Slussen så kommer pålarna denna gång att nå ända ner till berggrunden. Fördelen med det är att vi får bort sättningar, som är problemet med den gamla Slussen. Där har konstruktionen satt sig och det har uppstått sprickor i betongen, säger Andreas.
För att säkerställa att berget har tillräcklig bärkraft stoppslås pålens fot mot bergytan med en maskin som kallas hejare och de stötvågor som studsar tillbaka mäts. För att förstärka och skydda pålen fylls den slutligen med betong.
Utmaningarna i pålningsarbetet är flera. Förutom att all logistik sker via vattenväg eftersom det inte går att komma in på området med lastbil, så består jordlagren under Slussen av olika delar. Det ytliga lagret är fyllningsmassor med rester från sten- och träkonstruktioner, gamla båtvrak och timmer. Sedan kommer en blandning av sand-, dy- och gyttjelager. Ytterligare ett steg ner ligger en rullstensås som består av sand- och gruslager. Under allt detta finner man till slut fast berg.
– De olika lagren gör det svårt att komma igenom. Dessutom är det 45 till 70 meter djupt och då blir det oerhört påfrestande för borrutrustningen, det är ett annat slitage än vad vi är vana vid, konstaterar Andreas.
Samtidigt innebär den vattendrivna borrmetoden som används i projektet stora fördelar – inte minst för att slutresultatet ska hålla länge.
– Att vi borrar med vatten som drivkraft ger ett antal fördelar. Vattnet har två funktioner: dels driver det hammaren som gör att vi kan borra, utöver det spolar vattnet framför kronan och det ger ett rent returflöde mellan borrstål och påle. Dessutom så minskar den här tekniken risken för sättningar i kringliggande byggnader, ytor och andra konstruktioner, och det är mycket positivt. Vi har ett omfattande kontrollprogram med mätstationer som mäter alla rörelser under byggtiden – allt för att minska påverkan på tredje part och byggnader.