– Det märks att det är hög klass på hantverket, säger Cecilia Brännvall, projektchef på Statens fastighetsverk som är beställare av projektet. Vi värnar om att bygga kvalitet och hantverkarna har varit väldigt duktiga. Det är otroligt snyggt gjort!
–Vi har så långt som möjligt återskapat museet som det såg ut när det byggdes 1866 och samtidigt har vi utformat nya lösningar för inomhusklimat, logistik och säkerhet i samråd med Statens fastighetsverk och antikvarier, berättar projektchef Fredrik Johansson.
Fredrik och delar av hans team tar oss med på en rundvandring som börjar högst upp i Södra Ljusgården. Här faller solljuset in genom glastaket, fasaderna har vackra kalkstenslister och genom fönstren till salarna på de nedre våningarna skymtar konstverken.
– När vi kom hit var fönstren var igenmurade och det fanns en betongkonstruktion med golv och väggar i två plan. Den byggdes på 1960-talet och då sattes även fönster igen i andra delar av museet, dels för att man ville ha fler väggar för att hänga konst, dels för att skydda konsten från UV-ljus, berättar Fredrik.
– Vi började med att riva betongstommen och varsamt tömma fönsternischerna på tegel, berättar Emilia Olsson, produktionsledare. Under den tidigare ombyggnaden hade man gått fruktansvärt hårt åt gårdsfasaderna och de olika naturstensornamenten. Idag har vi tillsammans med fantastiskt skickliga rivare, murare, marmoreringsmålare, snickare, stenhuggare och stuckatörer återställt gårdarna till sitt ursprung. Samtidigt som vi har förbättrat och moderniserat funktioner.
– Akustiken här inne till exempel, fortsätter hon. Genom att montera isoleringsskivor och akustikputs på väggarna har vi förbättrat ljudbilden avsevärt. Glastaket är utformat med fasetter så att ljuden studsar mot väggarna och fångas upp av akustikputsen.
Nationalklenoder
Här finns också hisstornet som är klädd i flätad mässing.
– Det är Europas största linhiss, säger Per Hellman, produktionschef. Den rymmer 97 personer, men huvudsyftet är att förbättra logistiken och transportera gods.
–I teorin kan hissen alltså ta tre skolklasser samtidigt, inflikar Cecilia.
Vi fortsätter in i övre trapphallen. Här känns fortfarande doften av målarfärg och på väggarna finns svenska nationalklenoder: Carl Larssons stora målningar Midvinterblot och Gustav Vasas intåg i Stockholm.
– Midvinterblot är målad på duk så den var nedtagen, men Gustav Vasas intåg i Stockholm är målad direkt på väggen så den täcktes med olika dukar, berättar Per.
Yrkesarbetarna målade alltså bara några decimeter från konstverket.
– När vi räknade på jobbet, innan vi visste så mycket om projektet, tänkte vi låsa trapphuset med de känsliga konstverken och inte vara därinne alls, men så blev det ju inte, säger Fredrik.
Trappräckena i övre hallen motsvarade inte dagens krav på säkerhet, och tidigare har man testat olika lösningar som kanske var praktiska men inte särskilt estetiska.
– Vi kompletterade det befintliga trappräcket med mässingsstänger, så inte ens de minsta kan ta sig igenom och ramla ner, säger Fredrik.
Kompletteringen passar perfekt med 1860-talets trappräcke.
– Lösningen är genial i sin enkelhet, konstaterar Cecilia.
Teknik i kulisserna
Brandsäkerhet är också något som Skanska har arbetat med i hela museet.
– Vi har tagit upp golven och lagt ner sprinklers till våningarna under. Vi har också installerat ett helt nytt brandlarmsystem och utrymningslarm i hela byggnaden, säger Per. Taket består av träkassetter och konservatorerna ägnade över 2000 timmar åt renoveringen.
Belysningen är en historia för sig. Det är gamla armaturer som har renoverats och fått nya ljuskällor och ny teknik för uppfylla säkerhetskraven på nödbelysning.
– Det finns mycket teknik i kulisserna, säger Per. Det är det som har varit den stora utmaningen för oss – att dölja tekniken samtidigt som den ska vara funktionell och praktisk att serva.
Säkerhetsdörrarna in till konstsalarna är exempel på det.
– Med dagens krav och allt som skulle rymmas inuti dörrarna så hade det inte blivit något kvar av originaldörrarna om vi hade behövt klyva och hyvla och fylla dem, och eftersom de har bevarandevärde finns de intakta och bevarade på annan plats, berättar Cecilia.
Den här dörren är alltså en kopia, men den är inte ådringsmålad utan tillverkad av äkta valnöt.
Konsten i dagsljus
Vi kommer in i salen ”Måleri 1800-1880”. Här är väggarna varmt gula och taket består av utsmyckade valvkupoler, så kallade travéer. Genom de höga fönstren syns Saltsjöns glittrande vatten och kungliga slottet.
– Tanken är att museet ska visa konsten i dagsljus, även akvareller och grafik, och det kommer att ge besökarna en helt ny upplevelse, säger Cecilia.
– Det var kolsvart när vi började jobba här, berättar Per. Fönstren var igensatta sedan 1960-talet för att skydda konsten mot UV-ljus. Nu har vi öppnat upp och ersatt fönsterglasen med glas som har UV-skydd.
Det bemålade taket är väldigt speciellt.
– Det fanns inte ekonomi att ta fram alla övermålade tak, men restaureringen här inne har finansierats dels av Statens fastighetsverk, dels av en donation från en privatperson inom Nationalmusei Vänner, säger Cecilia.
Valvkupolerna döljer något fiffigt.
– Titta på stuckrosen i mitten, säger Fredrik. Den är inte bara en dekoration, där finns numera också rökdetektor och sprinklerhuvud för brandsäkerhet och ventilationsdon för klimatkontroll.
Uppriktigt sagt så tar det en stund innan ögat hittar sprinklerhuvudet, och det gröngrå ventilationsdonet som omgärdar stuckrosen ser ut att tillhöra utsmyckningen.
Men det var inte enkelt att få allt på plats.
– Ett av bekymren med kåkar från 1800-talet är att det inte finns några handlingar. Man vet inte vad man hittar när man öppnar ett bjälklag. Man kan gissa, men man vet inte… Vi fick lite problem när vi öppnade för att få ner alla installationer i golvet – och upptäckte ett diagonalstag i stål som låg i vägen tvärsöver golvet.
Det var bara att rita om.
Byggnadsminne som arbetsplats
Och det är på många sätt speciellt att arbeta i ett byggnadsminne. Installationssamordnare Lars Skåhlberg har haft en alldeles särskild utmaning.
– Vi har suttit i teknikmöten med antikvarierna och Fastighetsverkets projektledare och gått igenom varje vägg i huset, inte varje rum, utan varje enskild vägg. Det finns många övermålade ytor som ska bevaras till en annan tid, som kanske vill ta fram originalen, och väggarna får vi förstås inte röra, säger han.
Vi fortsätter till entréplan. Här leder en platsgjuten spiraltrappa, med ledstång i läder, ned mot källarvåningen. Här finns publika ytor med toaletter och värdeskåp under ruffa tegelvalv som kontrasterar mot allt bladguld i konstsalarna.
Ett av de mest nervkittlande momenten var att spränga bort berget här i källaren för att skapa utrymme för ventilationskulverten och modern takhöjd. Vi minns ju vad som finns i övre trapphuset: Carl Larssons väggmålning.
– Vibrationerna från sprängningen fick absolut inte skada varken byggnaden eller konstverken, säger Per. Vi använde små kontrollerade laddningar och hade vibrationsmätare på väggarna. Efter varje sprängning fick jag ett sms med vilka värden man kom upp till och några gånger har jag tänkt ”shit, nu är det lite högt” men vi satte också tuffa gränsvärden just för att det absolut inte fick bli några skador.
–Det var läskigt även när vi hade fått rutin, tycker Cecilia. Vi kunde sitta i byggmöte när det small till och man kände hur stolen rörde sig och byggnaden skakade, men Per kollade sms:et och satt kvar helt lugnt. Då förstod man att det inte var så farligt.
Kändes som gruvdrift
Ett större bekymmer var hur man skulle få bort berg- och jordmassorna efter sprängningarna.
– Det kändes som gruvdrift här nere ett tag, säger Per. Vi fick inte ta upp hål i väggarna utan använde minidumpers och bobcat som har kört ungefär 25.000 vändor här nere, men vissa moment kunde enbart göras med handkraft. Det är många timmar nedlagda.
– Nationalmuseum har sysselsatt 25 tjänstemän och 44 yrkesarbetare från Skanska, och med underentreprenörer har nära 300 personer jobbat i projektet, berättar lagbasen Hannes Leppänen, som varje morgon under hela byggtiden har varit först på plats för att öppna och sist kvar för att låsa muséet.
– Det har varit en ära för oss alla att få vara med om det här, säger Fredrik. Jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå att vi faktiskt har gjort det här. Med hjälp av olika expertkompetenser har vi gemensamt fått det här att hända!
Nyrenoverade Nationalmuseum, signerat Skanska, återinvigs lördagen den 13 oktober.