Det är stor skillnad på att bygga nytt och att renovera det som redan har en plats i historien. Inte nog med att du behöver ta hänsyn till dåtida arkitektur, gamla byggmetoder och ursprungliga material. Dolda skador som röta eller sättningar kan försvåra arbetet och leda till oväntade kostnader. Därför behöver du gå in i projektet med inställningen att det förmodligen blir förändringar längs vägen, det säger Skanskas projektchef Fredrik Johansson som ansvarade för ombyggnationen av Nationalmuseum på uppdrag av Statens Fastighetsverk.
– Det går inte att planera i detalj som vi gör vid ett nybygge. Du behöver vara beredd på det oväntade och vara redo att gå tillbaka till ritbordet. Med 300 personer på plats gäller det att arbetet inte stannar av, konstaterar han och understryker att järnkoll på tidplanen är A och O i ett renoveringsprojekt.
Lösningar för att minimera riskerna
Att rusta upp ett av svenskarnas mest älskade konstmuseer – invigt 1866, är ett uppdrag man bara får en gång i livet. Utmaningen var att modernisera Nationalmuseum med bättre luft och ljusinsläpp, energieffektiva lösningar och säkrare brandskydd, och samtidigt bevara byggnadens historiska karaktär.
– I museet finns ovärderliga hantverk som behövde skyddas mot vibrationer, vatten och damm, bland annat en väggmålning av Carl Larsson. Vi hade möten varje vecka med konservatorer och vibrationsexperter för att hitta lösningar som skulle minimera riskerna. Vi fick gå oerhört varsamt fram, berättar Fredrik.
Han understryker vikten av samarbete i den här typen av komplexa processer.
– Det är viktigt att alla inblandade drar åt samma håll. Det ska vara tydligt vem som gör vad och det krävs ekonomistyrning och uppföljning. Oförutsägbarheten blir ofta en oro för beställaren, så om kostnaden drar i väg i ett moment behöver vi sätta oss ner tillsammans och se var vi kan banta i ett annat.
Samarbete med arkeolog och antikvarie
Skanska har erfarenhet av flera omfattande kulturrenoveringar, däribland Kulturhuset, Stadsbiblioteket och Grand Hôtel i Stockholm, men också blåklassade bostadshus som kvarteret Daedalus i Gamla Stan. På uppdrag av förvaltaren Stadsholmen tog sig Skanska an sex byggnader där den äldsta var från 1600-talet.
– Hus som är k-märkta enligt den högsta klassificeringen ställer extremt höga krav på renoveringen. Vi arbetade tillsammans med både arkeologer och antikvarier och använde historiska metoder så långt det var möjligt, säger Skanskas projektchef Svante Ekesiöö och berättar att de fick rengöra stuckaturer med plastsmörkniv och måla med gammaldags limfärg.
Men den stora utmaningen här var grundförstärkningen. Husen var byggda på träpålar som torkat ut och ruttnat vilket orsakat sättningar och sprickor i väggarna. Lösningen blev att borra stålpålar ned till berget under sjöbotten – och det gjordes utan att de boende behövde flytta ut.
– Vi såg till att vatten, avlopp och el fungerade som vanligt och fick gräva oss ned genom källaren för att kunna genomföra grundförstärkningen, berättar Svante Ekesiöö och fortsätter:
– När varken entreprenören eller beställaren vet exakt vad som väntar är det en fördel att jobba i samverkan. Att ha en öppen dialog och ta besluten tillsammans för renoveringen ska bli så bra och billig som möjligt.
Lätt att skapa stolthet
Trots att renoveringsprocessen kräver både tid och extra hänsyn, samordning med myndigheter och hantverkare med specialkompetens, är bevarandet av kulturhistoriska byggnader en viktig del av vårt gemensamma arv.
– Det är ett en ynnest att få bidra och lätt att skapa stolthet och delaktighet. På Nationalmuseum förstod alla på plats att vi förvaltade en skatt som ägs av alla Sveriges medborgare och att med det kommer det ett särskilt ansvar, säger Fredrik Johansson och Svante Ekesiöö fyller i:
– Jag har jobbat med ombyggnation ända sedan jag började på Skanska 1984. Det känns bra att ha bidragit till att flera historiska byggnader står stadigt och fortsätter att användas även i framtiden.