När telefonen ringde hos Sven Liedberg, en av Skanskas geotekniska experter, var han snabb med att ge direktiv.
– Spärra av området och sätt upp en livboj, sa jag till dem. Leran rann som vatten. Och detta skulle vi bygga väg på. Först blev det alldeles tyst i telefonen, de visste inte vad de skulle tro, innan de förstod att jag menade allvar, berättar Sven Liedberg.
Man höll snabbt ett informationsmöte med arbetslaget på plats för att gå igenom nya säkerhetsrutiner. Ett möte hölls också med Trafikverket för att tillsammans hitta ett tillvägagångssätt framåt. Vad var det egentligen man stött på? En kompletterande geoteknisk utredning tog fart.
Fenomen från istiden
Det visade sig snabbt att det på tio meters djup fanns vattenförande lager med högt tryck – ett så kallat artesiskt övertryck. Området sträckte sig flera hundra meter längs vägen.
– Vi kände till det här sedan tidigare, men inte omfattningen. Om vi tryckt hål på lerlagret skulle vattnet ha sprutat fem meter upp i luften, säger Sven Liedberg och fortsätter. Efter den senaste istiden låg dalgången här under vatten. När det sedan skedde landhöjning har lersedimenten som bildats i havet kommit upp till ytan. Normalt blir leran fastare genom årtusendena, men inte här.
10 000 år gammal lervälling
De omgivande höjdpartierna, där grundvattnet ligger högre, har medfört ett vattenflöde i många tusen år. När det regnar i Balltorp eller över Änggårdsbergen på ömse sidor av dalgången rinner regnvattnet ner i sprickorna i berget. Vattnet letar sig sedan vidare ner i dalgången i sand- och gruslagret under leran. De små lerpartiklarna förmår då aldrig riktigt sjunka till botten och kan därför inte skapa kompakt lera.
Sven Liedberg, som arbetat med geoteknik sedan 1983 och även doktorerat samt varit akademiskt verksam, hade aldrig kommit i kontakt med något liknande. Området fick namnet ”Sumphålet”.
Stabiliserade med cement
Undersökningen hade fastslagit den tekniska förklaringen. Nu kvarstod att hitta lösningen så att arbetet med att bredda vägen kunde fortsätta. I samtal med branschkollegor fanns få svar att finna. Fenomenet var helt enkelt så ovanligt att ingen färdig lösning fanns att tillgå. Efter att ha uteslutit traditionella metoder som kalkcementpelare, bankpålning och lättfyllning bestämde man tillsammans med Trafikverkets geotekniker att blanda in cement i den flytande leran. Arbetet var tvunget att ske successivt.
– Det här är något vi aldrig hade gjort tidigare. Vi började därför med en pilotyta. Genom att tillsätta rätt mängd cement skapade vi tillräcklig hållfasthet så att vi dagen efter kunde stå på den bearbetade ytan med maskiner som väger åtskilliga ton. På så sätt arbetade vi oss framåt, berättar Sven Liedberg.
Inte bygga ”för bra”
Den gamla vägen, Söderleden, vilar också på instabil mark som gör att vägen gradvis sjunker. Att bredda vägen innebar därför att de nya körfälten måste sjunka i samma takt som de gamla.
– Om vi byggde en för bra väg skulle sträckan om några år se ut som ett badkar. Därför är det viktigt att det nya partiet sätter sig i samma takt som den befintliga vägen. Allt arbete har föregåtts av noggranna laboratorieförsök och planerings- och projekteringsinsatser, säger Sven Liedberg.
– Det är komplext i högsta grad, fortsätter Sven Liedberg. Och samtidigt som vi gör allt det här vill vi inte tappa vattentrycket och påverka grundvattnet. Hållfastheten i den cementstabiliserade leran påverkades också av temperaturen i luften. I februari i år, när vi kunde börja blanda in cement i lervällingen, var det kallare än när vi gjorde pilottesterna i september 2017. Vi blev därför tvungna att höja cementhalten.
Snart öppnar körfälten. Nu med sex filer istället för fyra.
Hur summerar du arbetet?
– Från start till mål har alla i projektet skött sig exemplariskt. Mycket fokus har legat på säkerhet och tydliga rutiner. Det här har varit någonting helt nytt – och väldigt roligt. Att hjälpa till i en situation som är lite… konstig. På mitt bord kommer frågor som ofta är udda. Jag tycker om att lösa problem. Nu väntar ett spännande arbete i Kalmar där vi ska ta hand om ett 1700-talsvrak under ett hus, avslutar Sven Liedberg.