Samar Balawy har under hela sin yrkesverksamma tid byggt vägar, hus och anläggningar för el, vatten och sjukvård i Gaza, för att – efter att de bombats till grus – ha byggt upp dem igen och igen och igen.
Civilingenjör och vd
Hon är utbildad civilingenjör vid universitetet i Birzeit på Västbanken, och arbetade därefter för ett palestinskt entreprenadföretag, först som praktikant och slutligen som vd.
– Det var projekt som alla bekostades av organisationer som FN, USAID och Världsbanken, berättar hon. Allt material måste köpas utifrån, med en väldigt besvärlig logistik och långa väntetider.
Beslutet att lämna Gaza var inte planerat, utan blev framtvingat av, som hon säger, ”krig och politik”. Att det blev i Sverige som familjen 2013 till slut kom att stanna var mest en slump. De hamnade i Gällivare, i mörker, snö och kyla. Men den mänskliga värmen de möttes av fick dem att stanna i landet, först i Gällivare, sedan Luleå och slutligen Timrå.
– Där fanns bra människor med stora hjärtan, bekräftar Samar. Vi fick mycket hjälp, vi lärde oss svenska och gan-ska snart hade vi även arbete.
Deltog i Skanskas internationella ledarprogram
Samar kände till Skanska i Sverige. När hon därför erbjöds att medverka i det internationella ledarprogram för ingenjörer, som drivs gemensamt av Skanska och Arbetsförmedlingen behövde hon inte tveka. Och efter praktisk och teoretisk utbildning i ämnen som arbetsmiljö, juridik och produktionsplanering fick hon en praktikplats som projektingenjör hos Skanska.
– En jättebra utbildning där mina erfarenheter togs till vara, försäkrar hon. Jag lärde mig yrkessvenska, byggde nätverk och pendlade över hela Norrland.
Tillsvidareanställning som inköpare
Men när tillfället dök upp att flytta till Sundsvall för en tillsvidareanställning som projektingenjör och senare som inköpare hos Skanska tog hon chansen. De långa resorna i norr frestade på, Samar ville ha mer tid med familjen och få utrymme att odla ett socialt liv i sitt nya hemland.
– Det krävs mycket för att finna sig till rätta i ett nytt land, konstaterar hon. Som att åka skidor, kunna cykla och att prata hockey runt fikabordet. De första stegen är viktiga. Sedan blir det lättare att komma vidare.
Samar blir alltmer delaktig, på både jobb och fritid. Hon känner stor respekt för sina kollegor, kamrater och vänner, har en stor plats för dem i sitt hjärta, trots att det i hennes arbete är hjärnan som mestadels får arbeta, med siffror, asfalt, betong och stål.
– Jag trivs, säger hon. Jag utvecklas varje dag och är tacksam för den chans jag och min familj har fått.